David blev mycket påverkad av detta. Han blev bekymrad när han såg framåt mot sin egen ålderdom. Han fruktade att Gud skulle lämna honom och att han skulle bli lika olycklig som andra gamla människor, vars liv han hade lagt märke till, och att han skulle utsättas för vanära från Herrens fiender. Med denna börda på sitt hjärta bad han följande allvarliga bön: ”Förkasta mig inte när jag blir gammal, överge mig inte när min kraft tynar bort!” ”Gud, du har undervisat mig ända från min ungdom, och intill nu förkunnar jag dina under. Överge mig inte, Gud, när jag blir gammal och grå, inte förrän jag fått förkunna om dina gärningar för nya släkten, om din makt för alla som skall komma.” Ps 71:9, 17-18. David kände att det var nödvändigt att vara på sin vakt mot det onda som följer med ålderdomen. – Vittnesbörd för Församlingen, Band 1, sidan 423 (1864).