Ingen ibland åhörarna, ja, inte ens den talande själv fattade betydelsen av orden ”Guds Lamm”. På Moriaberget hade Abraham hört sin son framställa denna fråga: ”’Far!... var är lammet till brännoffret?’” och gett honom till svar: ”’Gud kommer att utse åt sig lammet till brännoffret, min son’” (Första Moseboken 22:7-8). Och i väduren, som Gud utsett i Isaks ställe, såg Abraham en symbol på Honom, som skulle dö för människornas synder. Med hänsyftning på detta belysande exempel, profeterade den Helige Ande genom Jesaja angående Frälsaren: Han var ”{l}ik ett lamm som förs bort till att slaktas”, ”men all vår skuld lade Herren på honom” (Jesaja 53:7, 6). Men Israels folk hade inte förstått lärdomen. Många av dem betraktade offringarna till stor del på samma sätt, som hedningarna betraktade sina offer: Såsom gåvor, med vilka de sökte att blidka Allmakten. Gud ville lära dem, att av Hans kärlek kommer den gåva, som försonar dem med Honom.