Då Jesus fördes ut i öknen, var Han omsluten av Faderns härlighet. Så helt upptagen var Han av gudsgemenskapen, att Han var höjd över all mänsklig svaghet. Men härligheten försvann, och Han lämnades att kämpa mot frestelser. De pressade sig inpå Honom för varje ögonblick. Hans mänskliga natur ryggade tillbaka för den strid, som väntade Honom. Under fyrtio dagar fastade och bad Han. Svag och utmattad av hunger, medtagen och förstörd av själsångest, ”var hans utseende vanställt och hans gestalt oansenligare än andra människobarns” (Jesaja 52:14). Nu var Satans tillfälle. Nu trodde han, att han kunde övervinna Kristus.