Chocken över min makes död - så plötslig, så oväntad - drabbade mig med förkrossande tyngd. I mitt svaga tillstånd hade jag samlat alla mina krafter för att sitta kvar vid hans säng in i det sista. Men när jag såg hans ögon slutas i döden, gav min utmattade kropp vika och jag bröt fullständigt samman. Under en tid verkade jag sväva mellan liv och död. Livslågan brann så svagt att ett enda andetag kunde släcka den. På nätterna blev min puls tunn och min andning svagare och svagare tills det verkade som om den höll på att upphöra. Mitt liv bevarades bara tack vare Guds välsignelse och läkarens och sjukvårdspersonalens outtröttliga vård och vaksamhet.