Dessa frågande människor böra försiktigt och sorgfälligt ledas och uppfostras, precis liksom lärjungar i en skola. Många av dem måste först glömma teorier, som varit djupt inrotade i deras liv. Och när de så bliva övertygade om, att de befunnit sig i villfarelse angående bibliska ämnen, råkar de i förvirring och tvivel. De äro då i behov av det ömmaste deltagande och hjälp. De behöver noggrant undervisas; man måste be för och med dem samt bevaka och bevara dem med den kärleksfullaste omsorg. Sådana, som fallit för frestelsen och avvikit från Gud, äro i behov av hjälp. Denna klass av människor framställs under bilden av (264) det förlorade fåret. Herden lämnade de nio och nittio i öknen och sökte efter det enda förlorade, till dess han fann det; då vände han med glädje tillbaka, bärande det på sina skuldror. Likaså framställes detta genom kvinnan, som sökte den förlorade penningen, till dess hon fann den och därpå sammankallade sina grannar, för att dessa skulle fröjdas med henne över att hon återfunnit det förlorade. Här framhålls klart för oss, hur himmelska änglar samverkar med de kristna. Det härskar mer glädje inför Guds änglar över en syndare, som omvänder sig, än över nio och nittio rättfärdiga, som ingen bättring behöver. Det härskar också glädje hos Fadern och Kristus. Hela himmelen är intesserad av människans frälsning. Och den människa, som fått vara redskapet till en enda själs frälsning, har också rättighet att glädja sig, ty Guds änglar har med djupaste intresse varit vittnen till hennes bemödanden och gläds med henne över hennes framgång.