Då jag stod vid min mans dödsbädd visste jag, att om andra hade burit sin del av bördorna kunde han ha levt. Jag bad då i själsångest, att de som var närvarande inte längre måtte bedröva Guds Ande genom sina hjärtans hårdhet. Några få dagar senare stod jag själv ansikte mot ansikte med döden. Jag fick då de klaraste tänkbara uppenbarelser från Gud om mig själv och om församlingen. Under stor svaghet frambar jag mitt vittnesbörd till er, utan att veta annat än att detta kunde vara mitt sista tillfälle. Har ni glömt detta allvarliga tillfälle? Jag kan aldrig glömma det, för det var som om jag stod inför Kristi domstol. Ert avfallna tillstånd, era hjärtans hårdhet, er brist på kärlekens och andlighetens enhet, er avvikelse från den enkelhet och renhet som Gud vill att ni ska bevara - jag visste alltsammans, jag kände alltsammans. Felfinnande, kritik, avund, strid om den högsta positionen fanns bland er. Jag hade sett det och vad det skulle leda till. Jag fruktade att ansträngningen skulle kosta mig livet, men det intresse jag hyste för er fick mig att tala. Gud talade till er den dagen. Gjorde det något varaktigt intryck?