En samarit som färdades fram samma väg kom också till den plats där den slagne låg. Och då han såg honom greps han av medlidande med honom. Han frågade inte om främlingen var jude eller avgudadyrkare. Samariten visste alltför väl hur det skulle ha gått, om förhållandet varit omvänt. Då skulle juden ha spottat honom i ansiktet och gått förbi med förakt. Men samariten tvekade ändå inte. Han frågade inte efter om han själv utsatte sig för fara av överfall genom att stanna kvar på denna plats. Det var nog för honom att han framför sig hade en människa som var i nöd och behövde hjälp. Han svepte sin egen mantel omkring honom. Oljan och vinet, som var avsedda för hans egen resa, använde han för att hela och uppfriska den slagne mannen. Han lyfte upp honom på sin åsna och färdades långsamt fram i jämn takt för att främlingen inte skull skulle bli för omskakad och därigenom tillfogas mer lidande. Han förde honom till ett värdshus och skötte honom själv på natten och vakade över honom med stor omsorg. På morgonen, då den sjuke mannen var bättre, vågade samariten fortsätta sin resa. Men innan han gjorde detta överlämnade han honom i värdens vård. Men inte nog därmed. Han sörjde även för hans kommande behov genom att säga till värden: "Sköt honom, och vad du mer kostar på honom skall jag betala dig, när jag kommer tillbaka."