”’Fader, jag prisar dig för att du hör mig. Själv vet jag att du alltid hör mig, men för att folket som står här skall tro att du har sänt mig bad jag denna bön.”’ {Verserna 41-42.} Tystnaden, vilken följde på denna bön, bröts av Jesus, som ropade med hög röst: ”’Lasarus, kom ut!”’ {Vers 43.} Livet väckte omedelbart den gestalt, som hade förändrats så genom förfallet, att den avlidnes vänner ryggade tillbaka från, att se på den. Lasarus, bunden till händer och fötter med gravkläder och med en liten duk om ansiktet, reste sig, lydig mot sin Frälsares befallning, och försökte att gå, men hindrades av lindningslakanet. Jesus befallde Sina vänner, att: ”’Befria honom och låt honom gå.”’ {Vers 44.}