Frälsaren visste, att Hans dagar med personlig ansträngning för människorna på jorden var räknade. Han, som läste människors hjärtan, visste att jämförelsevis få skulle acceptera Honom som sin Återlösare och erkänna, att de var förlorade utan Hans gudomliga hjälp. Judarna avvisade just den hjälp, som Gud hade skickat, för att rädda dem från totalt fördärv. De höll på, att fästa kedjorna, som band dem i hopplös natt. De förde över sig själva Guds säkra vrede för sin blinda och envisa ondska. Därav Jesu sorg, och Hans tårar och starka rop över Hans felande folk, som föraktade Hans kärlek, som skulle ha skyddat dem och Hans barmhärtighet, som skulle ha räddat dem från vedergällningen för deras synder. Djupa känslor skakade den ädla gestalten, då Han tydligt insåg undergången för de människor, som Han hade kommit, för att rädda. I varje prövning och nödsituation gick Jesus till Sin himmelske Fader, för att få hjälp, och under dessa enskilda samtal fick Han styrka för det arbete, som låg framför Honom. Kristna bör följa sin Frälsares exempel och i bön söka den styrka, som gör det möjligt för dem, att uthärda livets prövningar och plikter. Bön är den kristnes försvar, skyddet av hans integritet eller redbarhet och dygd.