Ändå var det inte på grund av dessa påminnelser om Hans grymma död, som Återlösaren grät och stönade av ångest i anden. Hans var ingen självisk sorg. Tanken på fysisk smärta skrämde inte den ädla, självuppoffrande själen. Det var åsynen av Jerusalem, som genomborrade Jesu hjärta med ångest – Jerusalem, som hade förkastat Guds Son och föraktat Hans kärlek, som vägrade att låta sig övertygas av Hans mäktiga underverk och var på väg, att ta Hans liv. Han såg hennes skuld i, att förkasta sin Återlösare, och vad hon kunde ha varit, om hon hade accepterat Honom, som ensam kunde läka hennes sår. Han hade kommit, för att rädda henne; hur kunde Han ge upp barnet i Sin omvårdnad!