Det på krymplingen utförda verket förbluffade åskådarna. Personen var så välkänd, och botandet så fullständigt, att det inte fanns rum för någon skepsis från deras sida. Alla stadens invånare överbevisades om, att en övernaturlig kraft åtföljde apostlarnas verk, och så ropade de med stor iver, att gudarna hade stigit ned till dem från Himmelen i mänsklig gestalt. Denna tro överensstämde med deras traditioner, att gudarna besökte jorden. De var övertygade om, att de stora hedniska gudarna Jupiter och Merkurius befann sig i deras mitt i Paulus’ och Barnabas’ personer. Den förstnämnde trodde de var Merkurius; ty Paulus var aktiv, allvarlig, rask och vältalig i sina varnande och förmanande ord. Barnabas trodde de var Jupiter, gudarnas fader, på grund av hans ärevördiga utseende, hans upphöjda uppträdande, samt den mildhet och välvilliga inställning, som framgick av hans ansiktsuttryck.