Då han vaknade, såg han samtliga celldörrar öppna, och hans första tanke var, att fångarna hade flytt. Han mindes tydligt den ingående instruktion, med vilken fångarna kvällen förut hade betrotts i hans vårdnad, och han var säker på, att döden skulle bli straffet för hans uppenbara opålitlighet. Han ropade i sin andes förtvivlan, att det var bättre för honom, att dö för egen hand, än att utsättas för en obehaglig avrättning. Han stod i begrepp, att döda sig själv, då Paulus ropade med hög röst: ”’Gör dig inte något illa! Vi är alla här.’” {Vers 28.}