Under detta år, liksom under sabbatsåret, skulle man ej så någon säd eller inbärga någon skörd, och allt, som landet frambringade, skulle betraktas som de fattigas rättmätiga egendom. Vissa klasser av hebréernas slavar – alla, som inte fick sin frihet under sabbatsåret – blev nu frigivna. Men det, som särskilt utmärkte jubelåret var, att all jordegendom skulle återställas till den ursprunglige ägarens familj. Landet hade, på Guds befallning, fördelats genom lottkastning, och sedan delningen verkställts, hade ingen frihet att byta bort sin egendom. Han fick ej heller sälja sitt land, såframt ej fattigdom tvingade honom att göra det, och närhelst han eller någon av hans släktingar önskade att återlösa det, fick ej köparen vägra att sälja det. Om det inte blivit återlöst, skulle det under jubelåret återgå till den förste ägaren, eller hans arvingar.