I den tillrättavisning Eli gav sina söner förekom ord, som har en djup och förskräcklig betydelse – ord, som alla, vilka sköter gudstjänsten, gjorde väl i att överväga: "Om en människa syndar mot en annan, kan Gud medla. Men om någon syndar mot Herren, vem kan då medla?'" Hade de blott skadat sina medmänniskor genom sina brott, kunde domaren ha utverkat förlikning, genom att pålägga straff och fordra gottgörelse, och därigenom kunde förbrytarna ha benådats. Även om de begått andra, vanliga synder, kunde ett syndoffer blivit framställt för deras räkning. Men deras synder var så nära förbundna med deras tjänstgöring som den Högstes präster, i det att de frambar offer för synd, och Guds verk hade blivit så vanhelgat och vanärat inför folket, att inget försoningsoffer för deras räkning kunde godtas. Trots att deras egen far var överstepräst, vågade han inte att medla för dem; han kunde inte beskydda dem för en helig Guds vrede. Bland alla syndare är de mest brottsliga, som föraktat de medel, vilka Herren har ordnat för människans återlösning – de, som "korsfäster Guds [S]on en andra gång och gör honom till åtlöje." Hebréerbrevet 6:6.