David kunde inte närvara vid Samuels begravning; men han sörjde honom lika djupt och innerligt, som en trogen son sörjer en tillgiven far. Han visste, att Saul fått ändå friare händer i följd av Samuels död, och han kände sig mindre trygg nu, än när profeten levde. Medan Saul iakttog sorgetiden efter Samuels död, begagnade David sig av tillfället, att uppsöka en säkrare plats samt drog sig undan till öknen Paran. Under sin vistelse i denna öken författade han den ett hundra tjugonde och den ett hundra tjugoförsta psalmen. Kännande en djup saknad efter profeten och medveten om att kungen var hans fiende, sjöng han följande: