Då tiden förflöt, utan att någon förändring inträffade i naturen, började dessa människor, som emellanåt hade fruktat framtiden, åter känna sig uppmuntrade. De tänkte, såsom många gör i vår tid, att naturen stod högre än naturens Gud, och att dess lagar var så orubbligt fastställda, att Gud Själv inte kunde förändra dem. De sade, att om Noas budskap vore sant, skulle det ske en förändring i naturen. De lät sina medmänniskor förstå, att budskapet var en villfarelse, ett stort bedrägeri. De visade sitt förakt för Guds varning, genom att uppföra sig, som de hade gjort, innan varningen utfärdades. De fortfor med sina festligheter och sina utsvävningar. De åt och drack, planterade och byggde samt planerade affärer, som skulle ge dem goda vinster i framtiden. För att visa, att de ej kände någon fruktan för den Högste, blev de allt trotsigare i sin ondska och i sitt förakt för Guds fordringar. De hävdade, att om Noas framställning vore sann, skulle de stora män, som var beryktade för sin klokhet och vishet, förstå saken.