Paulus hade själv stoltserat med sin fariséiska noggrannhet; men efter Kristi uppenbarelse för honom på vägen till Damaskus tydliggjordes Frälsarens uppdrag, och Paulus’ eget arbete med, att omvända hedningarna. Då förstod han till fullo skillnaden mellan en levande tro och död formalism. Paulus hävdade fortfarande, att han var ett av Abrahams barn, och höll de Tio Buden i bokstav och ande lika noga, som han alltid hade gjort före sin omvändelse till kristendomen. Dock insåg han, att de avbildande ceremonierna snart måste upphöra, då deras skuggbild hade mött verkligheten, och evangeliets ljus hade spritt sin härlighet över den judiska religionen, och nu skänkte de gamla ritualerna en ny innebörd.