Min fysiska kraft har allvarligt försvagats av slaget, dock höll kraften från den gudomliga nåden mig uppe i min stora saknad. Då jag såg min man andas ut, förnam jag, att Jesus var mera dyrbar för mig, än Han någonsin tidigare hade varit vid någon tidigare tidpunkt i mitt liv. Då jag stod vid min förstfödde och han slöt sina ögon i döden, kunde jag säga: ”HERREN gav och (243) HERREN tog. Lovat vare HERRENS namn!’” {Job 1:21.} Och jag kände då, att jag hade en tröstare i Jesus. Och då min sistfödde blev riven ur min famn och jag inte längre kunde se den lilles huvud på kudden vid min sida, då kunde jag säga: ”HERREN gav och HERREN tog. Lovat vare HERRENS namn!’” Och då han, vars stora hängivenhet jag har lärt, med vilken jag har arbetat i trettiosex år, togs bort, kunde jag lägga mina händer på hans ögon och säga: Jag betror mina rikedomar till Dig, intill uppståndelsemorgonen.