Öppenhjärtighet gent emot den sjuke stärker dennes förtroende och utgör en viktig hjälp vid tillfrisknandet. Det gifves emellertid läkare, som anse det förmånligt för den sjuke att dölja beskaffenheten af och orsaken till den sjukdom, af hvilken han lider. Och många läkare, som frukta, att de genom att omtala sanningen skola uppröra den sjuke ,eller nedsätta hans krafter, vidmakthålla dennes falska hopp om tillfrisknande och tillåta honom till och med att utan varning om faran stiga ned i grafven. Allt detta är oiörståndigt. Det är måhända icke alltid rådligt att förklara för den sjuke hela utsträckningen af hans fara. Detta skulle förfära honom och fördröja eller till och med förhindra hans tillfrisknande. I synnerhet när det gäller sådana, hvilkas sjukdom till stor del är förorsakad af inbillning, kan man ej alltid säga hela sanningen. Många af dessa personer äro oemottagliga för skäl och ovana att öfva själfbehärskning. De hafva besynnerliga föreställningar och inbilla sig allehanda oriktiga ting både angående sig själfva och andra. Dessa ting äro emellertid verkliga för dem, och deras vårdare böra ständigt visa dem mildhet, tålamod och finkänslighet. Om man för dessa patienter omtalade sanningen angående dem, skulle somliga af dem känna sig förolämpade och andra blifva missmodiga. Kristus sade till sina lärjungar: "Jag har ännu mycket att säga eder, men I kunnen icke nu bära det."' Men fastän sanningen icke bör helt uttalas vid alla tillfällen, är det aldrig nödvändigt eller rätt att föra någon bakom ljuset. Aldrig bör läkaren eller sjukvårdaren nedlåta sig till falska framställningar. Den, som gör detta, kan icke samverka med Gud, och genom att förverka sina patienters förtroende bortkastar läkaren ett af de mest verksamma mänskliga hjälpmedlen till deras återställande.