Det blef stort jubel i den lames hem, då han återvände till sin familj, med lätthet bärande den hvilobädd, på hvilken man nyss försiktigt burit honom bort. Alla komma omkring honom under glädjetårar, och de vågade knappast tro sina ögon. Där stod han framför dem i sin mandoms fulla kraft. Dessa armar, som de sett så kraftlösa, lydde nu hans vilja; dessa muskler, som varit skrumpna och blyfärgade, voro nu friska och sunda. Han gick med fasta, lätta steg. Glädje och hopp stodo skrifna i hvarje anletsdrag, där syndens och smärtans kännetecken gifvit vika för ett uttryck af renhet och frid. Glada tacksägelser uppstega från detta hem, och Gud blef förhärligad genom sin Son, som gifvit den hopplöse hopp och den sjuke kraft. Denne man och hans familj vara redo att offra sina lif för Jesus. Inga tvifvel förmörkade deras tro på honom, som bragt ljus i deras dystra hem.