Prästen och leviten hade tillbett i templet, vars tjänst Gud Själv hade fastlagt. Det var ett stort och upphöjt privilegium, att vara med i denna tjänst, och prästen och leviten tyckte, att efter att ha ärats på detta sätt, var det under deras värdighet, att tjäna en okänd, lidande man vid vägkanten. Därmed försummades det särskilda tillfälle, som Gud hade gett dem som Sina ombud, för att välsigna en annan människa.