Bergen, som omgav dessa människors anspråkslösa hem i dalarna, var ett ständigt vittnesbörd om Guds skaparkraft och en orubblig försäkran om Hans beskydd och omsorg. Dessa pilgrimer lärde sig, att älska de stumma symbolerna på Herrens närvaro. De beklagade sig inte över sitt bittra öde och kände sig aldrig ensamma mellan de öde bergen. De tackade däremot Gud, för att Han hade gett dem en tillflyktsort, där de kunde söka lä för människornas vrede och grymhet. De gladde sig över, att de fritt kunde tillbe Honom. De massiva bergen blev ofta deras räddning, då fienderna förföljde dem. De sjöng Guds pris från mången upptornande klipptopp, och Roms härar kunde inte tysta deras lovsånger.