Fanatismen var dämpad för en tid; men några få år efteråt bröt den åter ut med än större våldsamhet och med värre följder. Luther sade med avseende på rörelsens ledare: ”För dem är den Heliga Skrift bara döda bokstäver, och de gav sig alla till att ropa: ”Anden! Anden!” Men ett är säkert: Jag kommer inte att följa dem därhän, dit deras ande för dem. Måtte Gud i Sin barmhärtighet bevara mig från en kyrka, där det inte finns andra, än helgon. Jag önskar att bo hos de ringa, de svaga, de sjuka, som känner och är medvetna om sina synder, och som ständigt stönar och ropar till Gud från sina hjärtans djup, för att vinna Hans tröst och hjälp.”