Förlossaren gråter och suckar likväl inte i en stark själsångest över dessa saker, som påminna honom om hans nesliga död: Hans sorg är inte någon sorg för honom själv; tanken på ett lekamligt lidande förfärar inte denna ädle, självuppoffrande själ. Det är åsynen av Jerusalem, som genomborrar hans hjärta med ångest – Jerusalem, som förkastar Guds Son och försmår hans kärlek; som har nekat att låta sig överbevisas av hans mäktiga underverk och är färdigt att taga hans liv. Han ser, i vad ställning staden nu är, då den förkastar sin Förlossare, och vad den kunde hava varit, om den hade antagit honom, som allena kunde läka dess sår. Han hade kommit för att frälsa dem. Hur kunde han uppgiva den stad, som är för honom såsom ett kärt barn.