Detta verk, som utfördes på krymplingen, innebar ett mirakel för åskådarna. Personen var så välkänd, och helandet så fullständigt, att det inte fanns plats för tvivel från deras sida. Alla invånare i Lykaonien blev överbevisade om, att en övernaturlig kraft åtföljde apostlarnas verk, och ropade ut med stor iver, att gudarna hade kommit ned till dem från Himmelen i mänsklig skepnad. Denna tro var i överensstämmelse med deras traditioner, att gudarna brukade besöka jorden. De var överbevisade om, att de stora hedniska gudarna Jupiter och Merkurius stod i deras mitt i Paulus’ och Barnabas’ personer. Den förstnämnde troddes vara Merkurius; för Paulus var aktiv, allvarlig, rask och vältalig i sina varnande och förmanande ord. Barnabas troddes vara Jupiter, gudarnas fader, på grund av sitt ärevördiga utseende, sitt upphöjda uppförande, och den mildhet och välvilja, som gick att se i hans ansiktsuttryck.