Vid det tillfället kände du en mycket avgörande förändring, du löstes ur din fångenskap och glädje och lycka fyllde ditt hjärta i stället för tvivel och (274) nöd. Lovprisning till Gud fyllde ditt hjärta och dina läppar. ”O, vad har Herren gjort!” utbrast din själ. Herren hörde sina tjänares böner och reste dig upp till att fortsätta leva och uthärda prövningar, till att vaka och vänta på Hans återkomst och till att förhärliga Hans namn. Fattigdom och bekymmer tyngde hårt på dig. När mörka moln tidvis hade omgett dig, kunde du inte upphöra att be denna bön: ”O, Gud, har du övergett mig?” Men du var inte övergiven, även om du inte kunde se någon öppen väg framför dig. Herren ville, att du skulle lita på Hans kärlek och barmhärtighet mitt ibland moln och mörker, likaväl som i solsken. Tidvis skulle molnen skingras och ljusstrålar lysa igenom för att stärka ditt förtvivlade hjärta och föröka din vacklande tillit. Då skulle du på nytt fästa din skälvande tro på din himmelske Faders tillförlitliga löften. Du skulle ofrivilligt ropa: ”O Gud, jag vill tro. Jag vill lita på dig. Du har hittills varit min Hjälpare och du kommer inte att överge mig nu.”