Det har visats mig, att du ofta vänder dig bort från enskilda personer, som behövde dina råd och din vägledning. Du blev framställd för mig som till synes likgiltig. Du verkade snarare otålig och kunde knappt ens lyssna till vad de sade, vilket hade stor betydelse för dem. Det verkade som om du hade mycket bråttom, satte dem åt sidan till ett senare tillfälle, när några få uppmuntrande och tröstande ord(100), skulle ha lugnat tusen farhågor och gett frid och förvissning i stället för oro och plåga. Det visade sig att du i dina samtal skrämde patienterna. Du förstod inte deras känslor, utan höll dig själv på avstånd, trots att du borde visa större förtrolighet. Du höll ett alltför stort avstånd och var onåbar. De ser på dig som barn ser upp till en förälder och har rätt att förvänta sig att få ta emot uppmärksamhet från dig, vilket de inte får. ”Mig och mina” kommer emellan dig och det arbete, som din ställning kräver av dig. Patienterna och vårdarna behöver ofta dina råd, men de känner sig inte trygga genom att gå till dig och känner sig inte fria att tala med dig.