Människohänder användes åter, för att utföra det arbete, som det var möjligt för dem att utföra. Begravningskläderna vittnande om kroppens fördärv, togs bort, och så stod Lasarus framför dem, inte som en på grund av sjukdomen utmärglad individ och med svaga, vacklande lemmar, utan som en man i livets bästa tid och i kraft av en ädel manlighet. Hans ögon strålade av intelligens och kärlek till sin Frälsare. Han böjde sig för Jesu fötter och prisade Honom. Överraskningens tystnad grep till en början alla närvarande, följd av en outsäglig scen av glädje och tacksägelse. Systrarna tog emot sin bror tillbaka till livet som Guds gåva, och med glädjetårar uttryckte de med tårar tack och lov till Frälsaren. Men medan broder, systrar och vänner gladdes åt denna återförening, drog Jesus Sig tillbaka från den spännande scenen, och då de letade efter Livgivaren, stod Han ingenstans att finna.