Effekten av detta underbara mirakel på människorna var, som om himlen hade öppnat sig och uppenbarat den bättre världens härligheter. Då mannen, som hade blivit botad från sin förlamning, passerade genom folkmassan, välsignande Gud vid varje spänstigt steg och bärande sin börda, som om den vore lätt som en fjäder, föll folket tillbaka, för att ge honom rum, och med förskräckta ansikten såg de på honom, och viskade stilla sinsemellan och sade: ”Vi har sett sällsamma saker i dag.” Fariséerna var stumma av förvåning och överväldigade av nederlag. De såg, att det inte fanns någon möjlighet för deras fördomar och svartsjuka, att hetsa upp folket. Det underbara verk, som utfördes på mannen, som de i sin arrogans hade överlämnat åt döden och Guds vrede, hade så imponerat på folkets sinnen, att inflytandet från dessa ledande judar för tillfället glömdes bort. De såg, att Kristus ägde en makt och gjorde anspråk på den som Sitt eget privilegium, som de trodde tillhörde Gud ensam. Den milda värdigheten i Hans sätt, förenad med Hans mirakulösa gärningar, stod i en så markant kontrast till deras eget stolta och självrättfärdiga uppförande, att de blev förvirrade och förskräckta, då de kände igen, men inte bekände, närvaron av en överlägsen varelse.