Hade hjärtats jord plöjts upp av djup ånger för synd, skulle de ha sett, hur ond var deras själviska kärlek till världen, deras stolthet och girighet, och då skulle de ha lagt bort dem. Sanningens frön skulle ha trängt djupt ned i den obrukade mark, som beretts för dem i hjärtat och skulle ha sprungit upp och burit frukt. Men onda vanor hade så länge haft makten över deras liv, att deras goda beslut hade försvunnit inför frestarens röst. ”När någon hör budskapet om riket men inte förstår det, kommer den onde och rycker bort det som blivit sått i hans hjärta. Detta är sådden vid vägen.” {Vers 19.}