Han räckte upp Sin hand – som så ofta hade välsignat de sjuka och lidande – och viftade med den mot den dödsdömda staden, utropande i snyftande yttringar av sorg: ”’Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig verklig frid.” {Lukasevangeliet 19:41.} Här pausade Frälsaren och lämnade osagt, vad Jerusalems tillstånd kunde ha varit, om hon hade accepterat den enda hjälp, som Gud kunde ge henne – gåvan bestående av Sin älskade Son. Om Jerusalem hade vetat, vad det var hennes privilegium, att veta och hade handlat i enlighet med det ljus, som Gud hade skänkt henne, skulle hon ha kunnat stå fram i välståndets stolthet, som rikenas drottning, fri i styrkan hos sin gudagivna kraft. Det skulle då inte ha funnits några beväpnade soldater, som väntade vid hennes portar, inga romerska fanor, som fladdrade från hennes murar. Det härliga öde, som kunde ha välsignat Jerusalem, om hon hade accepterat sin Återlösare, framträdde inför Guds Son. Han såg, att hon genom Honom kunde ha blivit botad från sin svåra sjukdom, befriad från träldomen och etablerad som jordens mäktiga metropol. Från hennes murar skulle fredsduvan ha nått ut till alla folk. Hon skulle ha varit världens härlighetsdiadem.