Då Petrus trädde in i hedningens hus, hälsade Kornelius honom inte som en vanlig gäst, utan som en ärad person från Himmelen, och sänd till honom av Gud. Det är Österlandets skick, att buga sig för en furste eller annan högt uppsatt person, och för barnen, att buga sig för föräldrarna, som är ärade med förtroendeställningar. Men överväldigad av vördnad för den från Gud utsände aposteln, föll Kornelius ned för hans fötter och tillbad honom. Petrus ryggade undan för officerens handling, och reste upp honom på fötter och sade: ”’Stig upp! Också jag är en människa.’” {Vers 26.} Så började Petrus, att tala förtroligt med honom, för att avlägsna känslan av vördnad och ytterliggående aktning, som hövitsmannen betraktade honom med.