På grund av sin likgiltighet för de gudomliga välsignelserna och fordringarna, kallas Esau i Skriften för en "gudlös" person. Vers 16. Han representerar dem, som ringaktar återlösningen, vilken Kristus utverkat för dem, och som är redo, att offra sin arvsrätt till himmelen för Jordens förgängliga skatter. Många lever blott för det närvarande, utan att ha någon tanke på, eller visa omsorg för, framtiden. De ropar, liksom Esau: "låt oss äta och dricka, ty i morgon skall vi dö." – Första Korintierbrevet 15:32. De behärskas av sina böjelser, och de vill avstå från de mest värdefulla belöningar, hellre än att utöva självförsakelse. Om man måste ge upp antingen tillfredsställandet av en förvänd aptit eller de himmelska välsignelserna – som endast lovade åt de självförnekande och gudfruktiga – låter man aptitens krav råda samt föraktar i verkligheten Gud och himmelen. Hur många även ibland kristna bekännare hänger sig inte åt njutningar, som är skadliga för hälsan och som bedövar själens känslighet! Då man framställer för dem plikten, att rena sig från all köttets och andens besmittelse, samt fullborda sin helgelse i gudsfruktan, blir de förnärmade. De finner, att de inte kan överlämna sig åt dessa skadliga njutningar och jämväl försäkra sig om himmelen, och de beslutar, att de ej längre vill vandra på vägen till det eviga livet, eftersom den är så smal.