Esau hade föraktat förbundets välsignelser. Han hade värderat timliga fördelar mer, än andliga, och han hade erhållit det, som han längtat efter. Det var genom sitt eget uppsåtliga val, som han blev skild från Guds folk. Jakob hade valt trons arvedel. Han hade sökt att erhålla den genom list, förräderi och osanning; men Gud hade låtit hans synd utverka sin egen tillrättavisning. Jakob hade likväl inte under all den bittra erfarenhet, som han hade haft under sina senare år, gett upp sin avsikt eller avstått från sitt val. Han hade lärt sig, att han genom att ta sin tillflykt till mänsklig konstfärdighet och list, för att vinna välsignelsen, hade kämpat emot Gud. Från brottningen under natten vid Jabbok hade Jakob kommit fram som en helt annan människa. Självsäkerheten hade blivit tillintetgjord. Den förslagenhet han brukade under de tidigare åren, visade sig ej längre. I stället för list och bedrägeri, kännetecknades hans liv av enkelhet och sanning. Han hade tagit till sig lärdomen, att barnsligt förlita sig på den Allsmäktiges arm, och under prövningar och lidande böjde han sig i undergivenhet för Guds vilja. De lägre karaktärsdragen blev förtärda i masugnen, det äkta guldet blev renat, till dess Abrahams och Isaks tro framstod ofördunklad i Jakob.