Vid midnattstiden hördes det "ett klagoskri i Egypten, ty det fanns inget hus där inte någon var död." Alla förstfödda i landet, ifrån "den förstfödde sonen till farao på tronen lika väl som den förstfödde sonen till fången i fängelsehålan, och även allt förstfött bland boskapen", hade blivit dödade av fördärvaren. Överallt i Egyptens stora rike hade varje familjs stolthet blivit nedslagen. De sörjandes ångestrop och jämmer uppfyllde luften. Kungen och hovmännen stod, med bleka ansikten och darrande lemmar, slagna av häpnad över den rysliga anblicken. Farao erinrade sig, hur han en gång hade utropat: "Skulle jag släppa Israel därför att han befaller det? Jag känner inte Herren, och Israel tänker jag inte släppa.'" Nu, då hans övermodiga ande blivit förödmjukad, kallade han "under natten till sig Mose och Aron och sade: 'Gå er väg, lämna mitt land, både ni själva och de andra israeliterna. Gå, och frambär offer åt Herren som ni har bett att få göra! Tag med både era får och era kor så som ni har begärt! Gå, och be om välsignelse också för mig!" De kungliga rådgivarna och folket bad även enträget israeliterna om, att de skulle ut ur "landet så fort som möjligt. De tänkte att de annars skulle dö allesammans."