Davids stämma var frimodig, och ett uttryck av segerglädje visade sig i hans vackra ansikte. Dessa ord, som uttalades med en klar, välljudande röst, skallade genom luften och hördes tydligt av de många tusen åskådarna, som var ordnade till strid. Goliat kunde inte längre behärska sin vrede, utan sköt upp hjälmen, som skyddade hans panna, och störtade fram, för att hämnas på sin motståndare. Men Isais son var beredd på, att möta sin fiende: "När nu filistén fortsatte framåt och kom allt närmare, sprang David med snabba steg fram mot hären för att möta honom. Han stack handen i väskan och tog upp en sten, sköt i väg den med slungan och träffade filistén, så att stenen trängde in i pannan och han föll framstupa på marken."