Abraham tvivlade ej på Gud, och tvekade inte, utan arla eller tidigt på morgonen tog han två av sina tjänare, och Isak sin son, samt ved till brännoffret, och gick till platsen, som Gud hade sagt till honom om. Han nämnde inte för Sara den verkliga avsikten med resan, då han visste, att hennes kärlek till Isak skulle komma henne att misstro Gud och hålla sin son tillbaka. Abraham tillät inte sina faderskänslor att styra honom eller leda honom till uppror mot Gud. Guds befallning var ägnad, att röra hans själ på djupet. ”’Tag din son Isak”. Därpå lade Han till, som för att pröva hans hjärta än djupare, ”din ende son, som du älskar”, det vill säga, den ende löftessonen, ”och offra honom där som brännoffer”.