Lugn och med inte frid, men ändå med stor och ädel frimodighet, stod Luther som Guds vittne bland världens stora män. Den kejserlige ämbetsmannen frågade nu om han hade bestämt sig för att ta tillbaka sin lära. Luther svarade med en lugn och ödmjuk röst, utan häftighet eller lidelse. Han uppträdde tillbakadraget och respektfullt. Samtidigt visade han en tillit och en glädje, som förvånade de församlade. ”Jag skall försvara mig, såsom Kristus gjorde”, sade han. ”Har jag talat orätt, så visa att det var orätt.” … ”Vid Guds barmhärtighet vädjar jag till ers kejserliga majestät, högt ärade furstar och alla män av varje rang, att bevisa för mig från profeternas och apostlarnas skrifter, att jag har fel. Så snart jag blir överbevisad, skall jag genast ta tillbaka varje villfarelse och bli den förste som kastar mina böcker i elden.” Samma källa, band 7, kap 8.