Snart kunde han på avstånd se staden på de sju kullarna. Djupt rörd kastade han sig ned på jorden och utbrast: ”Heliga Rom, jag hälsar dig.” (D' Aubigné, band 2, kap 6). Han gick in i staden, besökte kyrkorna, lyssnade till de förunderliga berättelser som prästerna och munkarna berättade. Han utförde alla ceremonier som krävdes. Överallt fick han se sådant som fyllde honom med förvåning och avsky. Han såg den ogudaktighet som härskade inom alla klasser av prästerskapet. Han fick höra oanständiga vitsar från prelaterna. Han blev förskräckt över de fruktansvärda hädelser som de kom med även under mässan. I sitt umgänge med munkarna och stadens borgare fick han bevittna utsvävningar och ett vilt liv. Var han än kom på denna heliga plats mötte han vanvördighet. ”Ingen kan föreställa sig vilka synder och skamliga handlingar som begås i Rom”, skrev han. ”Man måste se och höra det för att kunna tro det. De säger t ex: 'Om det finns ett helvete, är Rom byggt ovanpå det. Det är en avgrund från vilken allt slags synd strömmar ut.'” (D' Aubigné, band 2, kap 6).