Den 6. Maj, 1853 tillredde vi Nathaniels aftonmål, men snart nog sade han sig vara svag, och kände, att döden nalkades. Han sände bud efter mig, och så snart, som jag kom in i rummet, visste jag, att han var döende, och sade till honom: ”Käre Nathaniel, lita på Gud. Han älskar Dig, och Du älskar Honom. Lita på Honom, såsom ett barn litar på sina föräldrar. Var inte orolig. Herren kommer inte att överge Dig.” Han sade: ”Ja, ja.” Vi bad, och han svarade: ”Amen, pris ske Herren!” Han verkade inte lida smärta. Han stönade inte ens, eller kämpade emot, eller rörde ansiktsmusklerna, utan andades hastigare och hastigare, tills han föll i sömn, i en ålder av tjugotvå år.