Paulus förmanar oss: "Sen icke hvar och en på sitt eget bästa, utan hvar och en äfven på andras." Och han uppmanar oss att vara af samma sinne, ,som Kristus Jesus var, hvillken, då han var i Guds skepelse, icke aktade såsom ett rof att vara jämlik Gud, utan utblottade sig själ! och antog en tjänares skepelse och vardt lik människor och i åthäfvor funnen såsom en människa; han ödmjukade sig själ! och vardt lydig intill döden, ja, intill korsets död". Det var mycket maktpåliggande för Paulus, att Kristi ödmjukhet blef känd och förstådd. Han var öfvertygad om, att om människorna toge i närmare betraktande det underbara offer himmelens Herre hade bragt, så skulle egenkärleken försvinna ur deras hjärtan. Aposteln behandlar detta ämne punkt för punkt, så att vi i någon mån må kunna fatta Frälsarens underbara uppoffring för syndens skull. Han fäster först uppmärksamheten på den ställning Kristus innehade i himmelen i sin Faders sköte. Därefter framställer han honom såsom den, som lägger sin härlighet å sido, frivilligt underkastar sig människosläktets förödmjukande förhållanden, påtager sig en tjänares skyldigheter och blir lydig intill döden, ja, intill den mest vanärande, ohyggliga och smärtsamma död - döden på korset. Kunna vi tänka på denna förunderliga uppenbarelse af Guds kärlek, utan att fyllas af tacksamhet och kärlek och utan att gripas af en djup känsla af den sanningen, att vi icke äro våra egna? En sådan herre bör man icke tjäna af olust eller af egennyttiga bevekelsegrunder.