Till de rika, inte mindre än till de fattiga, talas den Helige Andes ord: ”ni inte tillhör er själva? Ni har blivit köpta och priset är betalt.” Första Korintierbrevet 6:19, 20. När människor tror på detta, hålls deras ägodelar som ett förtroende, för att användas som Gud skall styra, för att rädda de förlorade och trösta de lidande och de fattiga. Med människan är detta omöjligt, för hjärtat klamrar sig fast vid sin jordiska skatt. Den själ som är bunden i mammons tjänst är döv för ropet om mänsklig nöd. Men med Gud är allt möjligt. Genom att skåda Kristi makalösa kärlek smälts och dämpas det själviska hjärtat. Den rike mannen leds, liksom farisén Saul, till att säga: ”Men allt det som var en vinst för mig räknar jag nu som förlust för Kristi skull. Ja, jag räknar allt som förlust, därför att jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre.” Filipperbrevet 3:7, 8. Då räknar de inte något som sitt eget. De gläder sig över att betrakta sig själva som förvaltare av Guds mångfaldiga nåd och för Hans skull alla människors tjänare.