Den gudomlige Juveleraren ägnar föga tid åt värdelösa stenar. Blott de dyrbara juvelerna polerar Han till lystern hos ett palats, varvid Han tar bort alla ojämnheter. Tillvägagångssättet är svårt och prövande; det hugger mänsklig stolthet i bitar. Kristus går på djupet i erfarenheten, som människan i sin självgodhet har betraktat som fullvärdig, och avlägsnar jagets upphöjelse ur karaktären. Han skär bort det överflödiga ytlagret, och sedan lägger Han stenen på poleringsskivan och trycker ned den rejält, för att få bort alla ojämnheter. Sedan håller Mästaren upp juvelen mot ljuset, och ser i den Sin egen reflektion, varpå Han uttalar, att den är värdig sin plats i Hans smyckeskrin.