Detta märkvärdiga underverk inverkade på folket, som om himmelen hade öppnats och en bättre världs härlighet uppenbarats för det. Då den förlamade, som hade återfått sin hälsa, gick genom skaran och prisade Gud samt bar sin börda, som om den varit lätt som en fjäder, vek alla tillbaka för att ge honom rum och såg på honom med förfärade miner, medan de viskade till varandra och sade: ”’Det vi har sett i dag är ofattbart.’” (Lukasevangeliet 5:26) Fariséerna var stumma av förvåning och överväldigade av det nederlag, de hade lidit. De såg, att inte något tillfälle gavs dem denna gång till att upphetsa mängden med sin fördom och missunnsamhet över den underbara gärning, vilken utförts på en människa, som de i sin inbilskhet hade överlämnat åt döden och Guds vrede. Detta gjorde ett så djupt intryck på folket, att det åtminstone för tillfället rev sig loss från sina ledares inflytande. De såg, att Kristus var i besittning av en makt, vilken de visste allena kunde komma från Gud. Hans saktmodiga tillvägagående i förbindelse med hans märkvärdiga gärningar stod i stark kontrast till fariséernas stolta och egenrättfärdiga uppförande, och dessa förlorade fattningen och blev nedslagna. De såg, att Kristus ägde en gudomlig makt; men de erkände det inte.