Han upplyfter sina händer, som så ofta hade välsignat de sjuke och lidande och under det han tecknar mot den dömda staden, utbryter han med djup sorg: ”O, att ock du visste, och det i denna din dag, vad din frid tillhörer-” (Luk. 19: 42.) Här stannade Frälsaren och nämnde inte, vad Jerusalems tillstånd kunde hava varit, om det hade antagit den enda hjälp, som Gud kunde giva det – sin älskade Son. Om Jerusalem hade vetat, vad dt var dess privilegium att veta, och hade handlat i överensstämmelse med de ljus, som Gud hav det, så kunde staden hava stått såsom rikenas drottning och gladt sig vid lycka och ära, fri i den styrka, som Gud skulle giva dem: Då skulle inga beväpnade soldater hava stått vakt vid dess portar; intet romerskt baner skulle hava svajat från dess murar. Den härliga framtid, som skulle hava upprunnit för Jerusalem, om staden hade anammat sin Förlossare, visade sig för Guds Son. Han såg, hur den genom honom kunde hava blivit fräst från sitt sorgliga elände, befriad ur träldom och upphöjd till jordens mäktiga huvudstad. Från denna stads murar skulle fridens duva hava gått ut till alla nationer. Jerusalem skulle hava blivit världens härligaste krona.