Då Petrus kom in i hedningens hus, hälsade Kornelius honom inte som en vardaglig gäst, utan som en av himmelen ärad person, utsänd till honom av Gud. Det är en österländsk sed, att buga sig för en furste eller annan dignitär, och för barn att buga sig för sina föräldrar, som är hedrade med förtroendeposter. Men överväldigad av aktning för den apostel, som skickats av Gud, föll Kornelius ned för hans fötter och tillbad honom. Petrus ryggade förskräck inför officerens handling, och lyfte honom upp på fötterna (330) samt sade: "’Stig upp! Också jag är en människa.’" Vers 26. Petrus började, att tala förtroligt med honom, för att avlägsna en känsla av vördnad och till ytterlighet gående aktning, som hövitsmannen betraktade honom med.