Aposteln återvände till sin egen erfarenhet, som galaterna tidigare hade upplysts om. Han påminde dem om sina inblickar i judarnas lärdomar, och sin iver för deras religion. Redan som ung man skilde han ut sig som en skicklig och nitisk försvarare av den judiska tron. Men då Kristus blev uppenbarad för honom, övergav han omgående alla sina ärofulla utsikter och förmåner, och helgade sitt liv till, att förkunna korset. Han vädjade till sina bröder, att avgöra, huruvida han i allt detta hade låtit sig styras av världsliga och själviska bevekelsegrunder. Han visade dem, att efter sin omvändelse hade han inte haft möjlighet till, att bli undervisad av människor. De lärosatser, som han förkunnade, hade uppenbarats för honom av Herren Jesus Kristus. Efter synen utanför Damaskus drog Paulus sig tillbaka till Arabien, för att samvara med Gud. Det dröjde tre år, innan han reste till Jerusalem, och så gjorde han ett uppehåll på endast femton dagar, varefter han gick åstad och förkunnade evangeliet till hedningarna. Han förklarade, att han var ”personligen okänd för Kristi församlingar i Judeen. De hade endast hört sägas: ’Han som tidigare förföljde oss predikar nu evangelium om den tro han förut ville utrota.’ Och de prisade Gud för min skull.” {Verserna 22-24.}