Paulus tänkte frivilligt bli en annans borgenär; han tänkte gottgöra en annans förbrytelse, för att bespara den skyldige straffets vanära, och för att brottslingen skulle erhålla de förmåner, som rätteligen var Paulus’ egna. Aposteln var väl medveten om den stränghet, som herrarna visade mot sina slavar, och att Filemon var uppbragt över sin tjänares uppträdande. Paulus närmade sig Filemon på ett sätt, som skulle väcka Filemons djupaste och ömmaste känslor som kristen. Onesimus’ omvändelse hade gjort honom till en broder i tron, och varje bestraffning, som drabbade denne nyomvände från hedendomens mörker, skulle Paulus anse drabbade honom själv.