Jesus hade kommit till fikonträdet hungrig, för att finna föda. På samma sätt kom Han till Israel hungrande efter, att få se rättfärdighetens frukt. Han hade slösat Sina gåvor på dem, för att de skulle bära välsignelsens frukter till världens gagn. Alla tänkbara förmåner och alla tillfällen hade beskärts eller getts dem, och i gengäld sökte Han deras sympati och deras medverkan i Sin frälsargärning. Han längtade efter, att finna hos dem självuppoffring och medkänsla, nit för Gud och en djup längtan efter, att se sina medmänniskor frälsta. Hade de hållit Guds lag, skulle de ha utfört samma osjälviska nit, som Kristus utförde. Men kärleken till Gud och nästan fördunklades av stolthet och självtillräcklighet. De drog fördärv över sig själva, genom att vägra att tjäna andra. De sanningens skatter, som Gud hade anförtrott dem, förde de inte vidare till världen. I det ofruktbara fikonträdet kunde de ha sett både sin synd och dess straff. Förvissnat under Frälsarens förbannelse, förhärjat och förtorkat ända till roten, visade fikonträdet det öde, som skulle drabba hela det judiska folket, om Guds nåd droges från dem. Då de vägrade, att ta emot välsignelsen, skulle de ej heller längre bli föremål därför. ”Det är ditt fördärv, Israel, att du är emot mig, din hjälp” (Hosea 13:9).