Jag förstod då varför jag så starkt känt mig manad att komma med denna appell. Jag hade först tänkt att det var bäst att låta det vara, för min son och jag var de enda som kunde ta ledningen vid detta tillfälle. Men som om någon hade talat till mig, kom denna tanke: "Har du ingen tillit till Herren?" Jag sade: "Det har jag, Herre." Och trots att min son blev mycket överraskad över att jag skulle komma med en sådan appell vid detta tillfälle, bemästrade han situationen. Jag har aldrig hört honom tala med större kraft och innerlighet än den gången. Han bad bröderna Faulkhead och Salisbury komma fram, och vi föll alla på knä. Min son tog ledningen, och Herren måste verkligen ha inspirerat hans bön, för han bad som om han var i Guds närhet. Bröderna Faulkead och Salisbury bad också innerligt, och jag hade själv tillräcklig röst för att delta i bönen. Jag bad för systrarna F som för första gången offentligt slöt sig till oss. Den Helige Ande var med oss i detta möte, och många blev djupt gripna.